Bli medlem
Frågor från läsarna besvaras i Fråga Sylvia

Min tjej vill inte träffa mina föräldrar!

Fråga Sylvia har lagts på is tillsvidare.
Kärlek Kära Sylvia.. Mår så dåligt över att min partner vägrar att träffa mina föräldrar pga en tidigare konflikt. De har inte träffats på snart 2 år och min partner verkar inte förstå att jag sitter emellan och tycker det är skitjobbígt! Man behöver inte älska sina svärföräldrar men man måste kunna träffa dem, för min skull!
Vad ska jag göra?? Blir snart tokig.
//tjej


Svar från Flatan:
Hej tjejen.
Jag tycker inte att det verkar som om din partner förstår riktigt att hon markerar mot dig såväl mot dina föräldrar. Åtminstone uppfattar ju du det så: att hon inte ens vill träffa dem för DIN skull. Men vad var det för konflikt de hade, för två år sen? Blev din partner mycket kränkt då? Blir hon ofta det, eller bara i förhållande till dina föräldrar?

Jag kan bara se att det är genom att snacka igenom den här saken riktigt ordentligt ni kan lösa den. Ett förslag som jag kan komma med är att din partner träffar dig och den av dina föräldrar hon har minst konflikt med, för att på så sätt öppna upp för en lösning av konflikten..

Men jag överlåter förstås åt Sylvias kloka medlemmar att tycka till och komma med råd!


//Flatan

Kommentera den här artikeln?
För att kunna starta eller delta i diskussioner på Sylvia behöver du först bli medlem. Det är gratis och tar bara några minuter.

Redan medlem? Logga in här

6 kommentarer har lämnats hittills:
nyfikenny skrev 14/8-09:
1. Som jag ser det så beror det lite på hur allvarlig den tidigare konflikten var. Om den var överkomlig så borde din partner visa sin goda vilja och göra åtminstone ett försök ifall hon nu menar allvar med erat förhållande. Ser hon långsiktigt på förhållandet? Om ja så borde hon själv vilja ha ett sunt förhållande till sina svärföräldrar även om det kan vara lite svalt. Man måste ju kunna uppträda civiliserat.
Var den tidigare konflikten ett rejält övertramp från dina föräldrars sida så tycker jag att du istället ska diskutera ungefär detsamma med dem. Förklara att eran kärlek är sann och hållbar och att du vill att dina föräldrar ska vara en del av ditt liv. Då är det de som borde visa sin goda vilja och ta första steget till försoning. Ett litet förlåt kan få så himla stor betydelse... Den gemensamma nämnaren för de andra är du och alla borde vilja dej väl! Be att få lite bekräftelse på det!! Good Luck!!!


bridgit skrev 14/8-09:
3. HeJ! Det har hunnit gå två hela år redan o det är hög tid att framförallt prata allvar med din partner om dina känslor för det hela, om du inte redan gjort det. Att du tycker det är skitjobbigt, o du får nog vara mycket tydlig i hur jobbigt du tycker det är o inte bara antyda.Det verkar vara allvar för din del. Det är nog det viktigaste- att partnern förstår dig i första hand. Kan bekräfta Dina känslor o att hon förstår eller åtminstone accepterar hur du känner - sen är det nästa steg- vad kan ni-hon- då göra åt det. Hon får kanske själv komma med förslag- vilken relation m svärföräldrarna skulle hon kunna acceptera, kanske bara en ytligare kontakt o en fika ihop o kanske bara för din skull. Sen kan du ju inte reglera vad hon kommer att tycka eller känna i relation till svärföräldrar, det är ju en relattion mellan henne o svärf. Att bara acceptera en ytlig kontakt för din skull skulle antagligen vara ett stort framsteg. Om det absolut inte går är det istället upp till dig att ta ställning till om Du i så fall kan kan acceptera o komma över det, leva med det..sätta dig in i din partners ställningstagande för att förstå o acceptera .Du skriver inget om varför det blivit som det blivit o då är det också svårt att ge mer precisa svar. Kan rek. parsamtal för att komma vidare , finns privat i första hand. Det kan hända att det behövs en utomstående för att ni ska lösa detta. Inte säkert att det behöver ta så lång tid o bli så dyrt heller men måste ändå skriva att det finns professionell hjälp att få- o tyvärr används det för sällan. Bridgit


franska_sarah_bi skrev 14/8-09:
4. Jag är nog inte överens med någon här, faktiskt. För mig, så är det mest uppenbara svaret att eran kärlek är mellan er två, och ska inte ha något att göra med dina föräldrar. Det är faktiskt en myt att man väljer sina vänner, men inte sin familj man kan fortfarande välja att inte träffa den delen av familjen man avskyr. Jag har haft tur, faktiskt, för jag gillar alla mina släktingar, men om min pojkvän avskydde mina föräldrar, så skulle jag aldrig släpa honom dit, än mindre än jag skulle släpa honom till en konsert med musik han avskyr, eller tvinga honom se en film han inte är intresserad av.

Du kan helt enkelt inte förutsätta att det bandet du har med dina föräldrar ska delas av din partner, och om hon inte vill vara med dem, så är det så. Om ni älskar varann, och vill vara tillsammans, så borde det räcka så. Du ska inte behöva föräldrarnas bekräftelse eller välsignelse. Slutligen, om du inte kan tänka dig ett förhållande utan att alla leker snällt tillsammans i familjen, vilket är en uppblåst, borgerlig dröm, så måste du nog hitta en tjej som tänker som du. Du kommer nog inte att förändra din partner med konversationer hon kanske pratar med dem, med under ytan, så kommer hon troligtvis fortfarande att avsky dem. Prat bara uttrycker hur vi känner det ändrar inte våra känslor. Lycka till!


sweetiegirl_87 skrev 15/8-09:
7. sätt dig ner med både dina föräldrar och din partner och kräv en förändring, berätta exakt hur du känner när ni alla träffas, hur du mår och att du vill att det ska fungera mellan er alla och att dem har lika stor plats i ditt liv och ditt hjärta (vet nu inte om det är så men om det är så, berätta det.).


Alittlesunshine skrev 24/8-09:
14. Jag kan föreslå att du försöker prata med din partner, Han/hon måste ju kunna förstå om din partner älskar dig så måste hon/han kunna offra det för dig, oså kanske du borde prata med dina föräldrar lite :)


lesbiskbrud skrev 16/11-09:
15. Berätta för din tjej och dina föräldrar hur du känner det ! Dom förstår nog. Om du har en bra tjej och bra föräldrar så tror jag nog dom förstår och du har inget att skämmats för inte för att du gör det men ändå. Jag hoppas allt löser sig till det bästa / en 16 årig tjej.